Hem / Kultur / Ben Affleck i Gone Girl – Recension
GONE GIRL

Ben Affleck i Gone Girl – Recension

När det är dags för filmkväll med mina vänner så uppstår oftast problemet att jag redan har sett… ja, det mesta. Tur för mina vänner att jag är en sådan filmnörd att jag kan se en film flera gånger om den är bra. Man upptäcker alltid nya saker i riktigt välgjorda filmer och mina favoriter har jag nog sett uppåt 50 gånger.

Hursomhelst så kommer jag rapportera lite om filmerna jag konsumerar, så att ni kan undvika att slösa tid på de som är tråkigare än vad man trodde och inte missar de som verkat trista men var bra!

Vi börjar i stor stil med den hajpade:

Gone Girl

Skådespelare: Ben Affleck, Rosamund Pike, Neil Patrick Harris
Regissör: David Fincher

Plot: Kvinna försvinner och den sörjande maken misstänks ligga bakom. Det uppdagas att deras relation kanske inte varit den lyckligaste, och många spår gällande hennes försvinnande är lite märkliga eller väldigt uppenbara. Var det Nick Dunne som mördade sin fru eller någon av hennes stalkers från ungdomen, och isåfall varför?

 

Det låter kanske inte som något jätteoriginellt tema, men faktum är att filmen innehåller en hel del överraskningar och vändningar som man inte förväntat sig, vilket gör den intressant på flera sätt. Den försvunna kvinnan (som spelas fantastiskt av Rosamund Pike) finns med via sin dagbok som dyker upp i utredningen, från vilken man får se tillbaka blickar från parets relation. Men fokus ligger genom filmen på maken (Ben Affleck) som helt klart inte varit jättelycklig i deras äktenskap. Genom filmen går man från att tycka synd om honom till att tycka illa om honom, för att sedan tycka synd om honom igen.

När jag har läst andra recensioner om filmen har en del förfasat sig över Nick Dunnes kvinnosyn, och även lyft att sexuellt våld är en del av handlingen, och jag får väl säga att jag tyvärr inte reagerade alls på det under filmens gång. Angående det sexuella våldet så kan det ju utan tvekan vara så att jag som idogen filmtittare helt enkelt vant mig vid att det är en del av dagens filmkultur. Vilket nödvändigtvis inte är något positivt.
Vad gäller Nick Dunne håller jag med om att han inte är någon bra människa. Fast jag förstår inte riktigt varför han måste vara det heller. Han är människa och gör fel som så många gör, och filmen bygger ju just på parets relation till varandra. Men nej, Nick Dunne är ingen bra människa.

Det jag personligen uppmärksammade i filmen var nyhetshetsen och den mediala jakten på maken. Hur vi psykologiskt dömer människor om de inte reagerar som vi tycker att de borde i vissa situationer. Nick Dunne borde gråta och slita sitt hår när hans fru är borta, annars är han helt klart skyldig? Minsta lilla felsteg som misstänkt och du är dömd på förhand, vilket är rätt skrämmande oavsett om personen är skyldig eller inte.

En liten eloge till de båda poliserna som spelas av Kim Dickens och Patrick Fugit. Please ge dem en egen TV-serie!

Med David Fincher som regissör hade jag nog förväntat mig ett lite mer omvälvande slut, men på det stora hela är jag ändå nöjd med att ha lagt de där två timmarna i en biosalong.
För att inte avslöja för mycket så lämnar jag det där och uppmanar er helt klart att gå och se Gone Girl. Men ta hela hajpen med en nypa salt, filmen är inte guds gåva till mänskligheten som vissa får det att låta som, men det är helt klart en mycket sevärd film och får 4/5.

SG5

 

 

 

 

 

Jag skulle här också kunna go on and on om Bens stundade huvudroll i Batman och vad vi tror om det, men vi tar det när det kommer istället.

Bästa serie just nu:
Jag önskar att jag kunde säga American Horror Story, men jag är faktiskt inte överförtjust i nya säsongen. Jag har tjuvkikat lite på Legends där både Sean Bean och Ali Larter är med, så den håller vi tummarna för.

Undvik för allt i livet:
Antonio Banderas nya film Autòmata. Jag är ledsen Antonio, du gjorde så bra ifrån dig i Expendables 3 och jag såg framför mig hur du gjorde stor comeback, men det här var verkligen inget att hurra för. Nej, vill ni titta på Banderas i något svårt och djupt, vilket han ju verkar föredra, så ska ni titta på The Skin I Live In, från 2011. En hemsk, vrickad, intressant och psykologiskt påverkande film. Inget för den lätt-stötte ska tilläggas.

 

 

Lade finans på hyllan efter 10 år för att plugga marknadsföring och psykologi i L.A. Nu hemma igen!

Skriv en kommentar

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>